Är du verkligen beredd att anpassa dig?

anpassning

De flesta som arbetar med människor inom vård och omsorg eller inom skola och barnomsorg har förståelse att anpassningar behövs. Men hur är det med vår anpassningsförmåga när det handlar om oss själva? När vi måste ändra något, litet eller stort, med oss själva för att kunna utföra vår profession och möjliggöra tillgänglighet. Tyvärr möts jag då ibland av svaret nej.

Nils bor på ett gruppboende. Han är mycket känslig mot dofter men en del av personalen vill inte anpassa sig och tvätta sina kläder i oparfymerat tvättmedel eller använda oparfymerat schampo. De tycker att Nils måste acceptera det och att det skulle påverka deras egen fritid för mycket.

Stina är elallergiker och studerar på universitet. Hon förklarar sin situation och att hon inte tål mobiltelefoner på men läraren tycker att anpassningen bara får gå till en gräns, om någon väntar viktigt samtal så måste de få ha telefonen på.

Lisa går på träningsskola, hon är mycket impulsstyrd och gillar att dra i saker som glänser. Hennes pedagog menar att det är hennes rätt att ha stora örhängen på sig och tycker att Lisa måste lära sig att sluta dra i dem för ”hur ska det annars gå”…

Pelle som har autismspektrumtillstånd berättar för sin elevassistent att han har svårt för ordet ”kanske” som han inte förstår och som frustrerar honom. Elevassistenten försöker undvika ordet men när han glömmer och Pelle blir frustrerad och arg så tycker han att Pelle måste skärpa sig.

Hur kommer det här sig? Vad är det som gör att vi säger oss förstå anpassningar och kanske se dem som självklara så länge anpassningarna är i form av hjälpmedel som inte förändrar något för oss själva? Är vi så oflexibla? Har vi så svårt att se, att om vi ska göra vardagen tillgänglig för någon annan så kan det innebära att det påverkar oss själva och att det kan vara helt i sin ordning? Skulle man till och med kunna välkomna det? Att man i sin egen flexibilitet och välvilja kan hitta en möjlig lösning som påverkar någon annans liv.

Jag berättar för min dotter om Nils och personalens ovilja att använda oparfymerat tvättmedel och hon förstår inte problemet.

– Det är väl bara att köpa ett och annars får man väl ha några av sina kläder på jobbet och så har man andra kläder hemma som man tvättar i parfymerat tvättmedel. Svårare tycker inte en trettonåring att det är. Något för oss andra att lära av.

Vi behöver alla upptäcka när vi tänker ”Där går gränsen för mig”. Vi behöver identifiera tanken, inse när vi lägger över ansvaret på hen som är i behov av anpassning och i stället välja att flytta tillbaka ansvaret dit det hör hemma, till oss själva. Då ser vi att lösningen kan vara så mycket enklare samtidigt som det påverkar någon annans liv och vardag. Det behöver inte vara svårare än så. En dos av flexibilitet, välvilja, medmänsklighet och respekt för andras behov.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor.
Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng