Jag har en plan

Jag har en plan. Den är egentligen ganska enkel. Min plan utgår från vissa företeelser som jag om och om igen bevittnar eller hör talas om. Det blir tröttsamt att höra samma fraser berättas av så många. En del av min plan är att slippa höra i alla fall lika många fall av samma dumheter. Några av påståenden som jag ogillar:

Han måste skärpa sig! Han kan bara han vill! Hon måste få se att det blir konsekvenser!

Och så vidare i alla oändlighet. En massa olika påståenden som alla är olika sidor av samma mynt. Etiketter på barn som stämplar dem som

  1. Det är barnet som äger problemet och som ansvarar för lösningen.
  2. Barnet gör det av illvilja, lathet, provokation…
  3. Barnet behöver straffas så barnet börjar lyda.

En annan stor Icke-favorit är Han vill bara ha uppmärksamhet! Strunta i honom!

Låter inte precis som ett skönt eller bekräftande gensvar när jag ”bara” behöver uppmärksamhet att då bli ignorerad… Hur tänker vi där? Att det inte ska löna sig att visa ilska eller frustration eller ledsamhet eller någon annan jobbig känsla? Att vi måste uppvisa rätt beteende för att få just den uppmärksamhet som vi behöver som mest just då? Se barnet bakom beteendet du inte gillar, för guds skull! Ignorera aldrig en annan människa, varken stor eller liten. Vi behöver alla uppmärksamhet, ge den även när livet smärtar.

Barnet har ingen diagnos så vi kan inte göra något. Eller varför inte; Det är föräldrarnas fel.

Suck och dubbelsuck åt båda påståenden som verkar sägas så ofta. Kom igen! Exempelvis struktur och tydliggörande pedagogik är bra för ALLA barn. Lågaffektivt bemötande är bra för ALLA barn i kris eller kaos eller stor stress. Att tänka utifrån att ”Barn gör rätt om de kan!” är jag också ganska säker på hjälper oss vuxna massor i mötet med barnen när de gör saker vi tycker är jobbiga, stressande, felaktiga, provocerande… När vi tänker ”Barn gör rätt när de kan” så kanske vi lyckas ta ett steg tillbaka, behålla lugnet, leta efter tänkbara orsaker och funderar lösningsfokuserat på hur vi på bästa sätt kan hjälpa barnet. Det finns så mycket som bör vara en självklarhet när barnet har exempelvis en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning men som dessutom är bra för ALLA barn.

Och här kommer min Plan in. Om jag på något sätt kan bidra på något sätt med att sprida något av all den kunskap som finns hur man kan hjälpa barn som har kognitiva svårigheter så är alltså vinsterna:

  • Vi behöver inte vänta på att barnet får en diagnos. Barnet behöver inte ens ha en diagnos! Vi kan börja hjälpa barnet direkt utifrån all den kunskap vi redan har om just det barnet.
  • Vi möter alla barn på ett humant och respektfullt sätt där vi använder oss av olika undervisningsstilar och olika sätt att kommunicera för att varje barn ska bli hörd och sedd.
  • Vi klarar av kaos, starka känslor och till och med utåtagerande beteenden på ett humant sätt där vi aldrig skadar barnet, trycker ner i golvet eller in i en vägg eller spänna fast i en stol eller släpa över en skolgård eller låser in. De berättelserna är jag väldigt trött på. Gör inte så tack! Det finns kunskap hur vi vuxna kan ta ansvar och förhålla oss till situationer samtidigt som vi arbetar för att situationen ska bli bättre för barnet.
  • Och så klart så mår barnen med olika diagnoser, diagnostiserade eller inte, bättre de också. Har vi riktig tur så kanske vårt ansvarsfulla arbete bidrar till att vi främjar olikheter och börjar se olika styrkor hos olika barn och hur de växer och vi växer genom det… Kanske främjar vi lärande och utveckling i en trygg miljö där varje, liten som stor, människa blir sedd och hörd som han eller hon är och på det sätt som just den lilla eller stora människan behöver. Det skulle vara riktigt coolt tycker jag.

På Kockums fritid hölls föreläsningen ”Hitta lösningar för att möjliggöra lärande och utveckling för varje barn! 

Du kommer inte få alla svar men förhoppningsvis en del och förhoppningsvis också många frågor att ta med hem eller till arbetet att diskutera vidare och reflektera över. Jag hoppas vi under kvällen hinner med spännande samtal om stora frågor som Vad gör vi? Varför? För vems skull? Och att det vi inte hinner diskutera färdigt tar vi med oss för fler samtal. Och gör vi det som en ständig vana, diskuterar och frågar oss själva och varandra; som För vems skull gör vi det vi gör? och Vem äger problemet? så har jag lyckats med en bit på min plan. Min plan mot en förskola och skola, inte bara mer anpassad för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utan anpassad för just barn. Varje barn.

 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor.
Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng