Lyssnar du på barnet som inte talar?

Många upplever hur deras barn under en kortare eller lite längre period biter andra barn på förskolan och hur det sedan försvinner när talet kommer igång. Ofta får de tidigt hjälp av professionella på förskola, BVC eller andra föräldrar att förstå beteendet. Hjälp att se att det beror på en frustration att inte göra sig förstådd och att det går över. Att bita andra är kanske just då i just den situationen det enda sättet som barnet kan kommunicera på.

Alla barn har rätt att bli lyssnade på. Alla barn har rätt att tas på allvar, att få vara delaktiga och få lov att framföra sina åsikter som ska tas på allvar av oss vuxna. Barnkonventionen, De mänskliga rättigheterna och Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar säger samma sak. Barn ska få lov att bli hörda och bli tagna på allvar. I Skollagen angående grundsärskola kan man bland annat i 11 kap. 2 § läsa

Utbildningen ska utformas så att den bidrar till personlig utveckling, förbereder eleverna för aktiva livsval och ligger till grund för fortsatt utbildning.

Utbildningen ska främja allsidiga kontakter och social gemenskap och ge en god grund för ett aktivt deltagande i samhällslivet.

Allt av ovanstående kräver ett ständigt aktivt arbete med att utveckla kommunikativa färdigheter med ett tydligt barnperspektiv i fokus. Jag kan inte se något annat som möjligt.

Vad gäller då barnen som aldrig får ett verbalt språk. Blir de hörda? Blir de tagna på allvar? Anstränger sig samtliga vuxna i omgivningen för att lära sig lyssna på de uttryckssätt som han eller hon har eller kan få förmåga att kommunicera på? Samarbetar samtliga vuxna för att hitta den gemensamma bästa lösningen med fokus på helhet, samsyn och ett livsperspektiv? Oavsett om det handlar om assistans, skola, hemma… Där alla har samma mål att även detta barn ska få möjlighet att uttrycka sig på ett sätt som vi andra förstår. Även detta barn ska få lov att be om saker, berätta något, fråga, göra val och vara delaktig. På sina villkor utifrån sina förutsättningar där vi lyssnar.

Hjälper de professionella inom skola, fritids, korttidshem, boende, habilitering att hjälpa och stötta föräldrar i kampen att gemensamt hitta de bästa lösningarna för en möjlig kommunikation? Hjälper de professionella att visa hur man gör, hur man använder bilder och tecken? Hjälper de föräldrarna att varje gång nya bilder tillverkas för att utöka barnets kommunikation ännu lite mer, se till att de gör kopior av varenda bild till föräldrarna också? Eller är det tvärtom? Är det föräldrarna som sitter och gör arbetet åt de professionella?

Om vi inte kan lära ett barn vårt sätt att kommunicera med ett talat språk, anstränger vi då oss tillräckligt för att lära oss ett annorlunda men möjligt språk där vi kan finna en gemensam kommunikation?

Varje vecka får jag ta del av historier som belyser motsatsen. Historier om grundsärskolor som inte använder alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) ens om barnet använder det hemma. Historier om hur personal endast har en del av barnets bildkommunikation tillgänglig för barnet. Hur personal kan säga att en del av barnets bilder inte är tillgängliga i skolan för att de inte handlar om skolan. Det blir märkligt om vi vänder på det, tar vi bort ett barns möjlighet att yttra sig om det inte pratar om ”rätt” ämnen? Tar vi bort ett talande barns möjlighet att berätta om helgen, att ställa frågor om vad som ska hända, att uttrycka tankar, känslor, funderingar och åsikter? Vi kanske inte alltid gillar det vi får höra men vi tejpar väl inte igen munnen på dem? På samma sätt kan vi inte ta bort något endaste barns möjlighet att uttrycka sig på.

Det finns verksamheter där det används bilder till scheman för att strukturera upp dagen och ge en ökad förutsägbarhet för barnet. Jättebra! Men glöm inte att samtidigt arbeta för att öka barnets egen förmåga att uttrycka sig. Med talade ord. Med bilder. Med tecken. Strunta inte att hitta alternativen som kan göra att just din elev kan få en fungerande kommunikation samtidigt som du häpet undrar varför barnet uttrycker stress, har en dålig psykisk hälsa och har problemskapande beteenden. Anpassa, se över dina krav och förväntningar. Sätt kraven där de hör hemma, på dig själv och höga förväntningarna på hur en alternativ kommunikation kan göra underverk. Jobba, jobba och jobba lite till på kommunikation med övertygelsen att alla kan kommunicera.

Jag önskar att jag slapp höra fler historier om hur vuxna inte tar varenda barn på allvar. Jag vill slippa höra talas om vuxna som talar över huvudet på barn och som påstår att de ändå inte förstår. Jag vill aldrig någonsin mer höra talas om någon skola, oavsett skolform, där något barn går med någon form av språkstörning där inte personalen aktivt arbetar med AKK, både med bilder och där samtlig personal använder sig av tecken som stöd som den mest naturliga sak i världen.

Jag vill aldrig någonsin höra talas om personal som suckar över ett barns fantastiska kommunikativa förmåga för att de menar att det blir för många bilder, tar för lång tid, kräver för mycket resurser. Lär er mer om alternativen, lös problemen med att hitta tid och resurser och jubla över att just ni har fått ynnesten att möta ett barn som har en avancerad om än annorlunda kommunikation. Ta ansvaret för att anpassa ert sätt att kommunicera och ställ de största kraven på er själva och de största förväntningarna på vad ni då kan uppnå.

Jag vill aldrig någonsin mer höra talas om personal som vägrar lära sig tecken där det är sättet en elev kommunicerar på. Alla barn har rätt till undervisning. Om ett barn på en skola inte har förmåga att tala men kan använda tecken så måste självklart varenda lärare i varenda ämne lära sig och också använda tecken. Och så klart även alla andra som möter just det barnet på just den skolan. Jag vill aldrig någonsin mer höra talas om någon skola som påstår att de inte har tid.

För vad har vi kvar om vi inte kommunicerar med varenda unge på det sätt som är det bästa möjliga för just det barnet? Ingen undervisning. Inget lärande. Ingen delaktighet och ingen respekt. Kvar är barnet som aldrig blir hörd. Och det vill vi väl inte?

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor.
Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng