När belöningssystemet blir extra galet

rullstol

Att försöka belöna ett barn som sitter i rullstol med stjärnor för att barnet på egen hand ska ta sig uppför en trappa, skulle de flesta låta bli. Många tycker nog till och med att idén är befängd. Det är så tydligt för oss att ansvaret ligger på oss vuxna att anpassa och hjälpa barnet att komma upp till nästa våning. Vi skulle leta efter en hiss och kanske bli arga över brist på tillgänglighet om hiss saknas. Vi skulle hjälpa barnet på det bästa tänkbara sätt om det så skulle innebära att vi fick bära barnet uppför trappan. Aldrig skulle vi komma på tanken att säga ”Nu har du haft rullstol tillräckligt länge, nu får du skärpa dig!” eller stå och vifta med några guldstjärnor för att få barnet att göra det omöjliga, gå uppför trapporna.

Jag har sagt det förr men det måste sägas om och om igen. Ibland brister vår egen mentaliseringsförmåga något katastrofalt. Så fort en funktionsnedsättning inte syns, får vi så svårt att förstå eller ens tro på att det finns. När det finns en outvecklad färdighet så inbillar vi oss att vi kan lägga över ansvaret på barnet, att det räcker med att vi ger belöning för att barnet ska göra som vi säger.

Men vad händer då om det är så som Ross W Greene säger, att barn gör rätt om de kan? Att det inte handlar om trots eller brist på vilja utan att barnet helt enkelt inte kan i rådande omständigheter just här och nu. Det sistnämnda är viktigt att poängtera då det finns en massa barn som kanske kan en sak den ena dagen i en situation men som inte klarar samma uppgift nästa dag. En del av dessa barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning men inte alla. Det bör i sammanhanget inte heller spela så stor roll. Ansvaret ligger ändå på oss vuxna. Vi måste leta under ytan efter tänkbara orsaker. Har barnet svårt att automatisera nya färdigheter? Är barnet känslig för intryck? Finns en bristande förmåga till koncentration? Och så vidare. Vi måste fundera och prova tills vi hittar rätt sätt att hjälpa barnet. Ibland räcker rätt anpassningar och eventuella hjälpmedel, andra gånger upptäcker vi att våra krav och förväntningar är orealistiska.

Många gånger kan vi dessutom fråga barnet vilket glöms allt för ofta. Även där är ansvaret vårt. Vi måste ställa frågorna som barnet kan svara på. Vi måste lyssna färdigt! Kom inte med färdiga lösningar direkt utan lyssna aktivt med så mycket empati du bara kan, var sedan tyst och lyssna lite till. Kom fram till gemensamma lösningar som ter sig realistiska för både dig och barnet. Många gånger vet barnet varför han eller hon till exempel inte kan sitta still men behöver din hjälp att klä det i ord. Många gånger vet också barnet vad som skulle hjälpa men även där behövs din hjälp att hitta tänkbara lösningar och undersöka om de verkar genomförbara.

Ibland kan vi inte ställa frågor som vi vanligtvis gör. Barnet kan ha svårt att se dig i ögonen, ha svårt att lyssna och förstå, kanske ställer du allt för många frågor i en följd som gör det svårt för barnet att veta vad som ska svaras på. Kanske är barnet allt för van vid att få skäll och därför hamnar i en försvarsställning. Det finns en mängd olika samtalsmetoder att ta till. Att använda sig av skalfrågor (På en skala från 1-10, hur känns det att..?) kan vara lättare även för oss vuxna. Något som är bra för väldigt många, allt från små barn till äldre, är att använda sig av bilder. Läs gärna mer om samtalsmatta i en intervju med mig i Specialpedagogen. En metod jag bland annat använder mig av med yngsta dottern på fyra år. Det gör det möjligt för henne att vara med på utvecklingssamtalet på sin förskola och som dessutom gör att det är hon och hennes åsikter som är i fokus. Och helt plötsligt kan jag och hennes pedagog få veta saker vi inte tidigare visste.

När vi i våra diskussioner slutar säga ”Han måste lära sig!”, ”Hon måste skärpa sig någon gång!” eller varför inte ”Vem ska vara vakt på torsdagens kvarsittning?” för att i stället fråga oss själva och varandra hur vi kan hjälpa, vad vi måste göra annorlunda, analysera vad som redan är gjort för att belysa både det som inte fungerar men även det som vi har gjort rätt, kan det bli snudd på magiskt. Och ännu mer magiskt när vi vuxna inte bara diskuterar med varandra utan även med barnet. Det blir ett lärande, ett humant möte där välviljan och ömsesidig respekt står i centrum och utveckling blir möjligt. För barnet och också för oss vuxna.

Om du vill veta mer om alternativen till belöningssystem, hur vi kan lyssna och ställa frågor till barn med hjälp av bilder, seriesamtal och skalfrågor eller höra om olika anpassningar och hjälpmedel så är du hjärtligt välkommen till föreläsningen ”Hitta lösningar för att möjliggöra lärande och utveckling för varje barn” . Mer information om föreläsningar hittar du här.

Illustratör av den fina bilden är Nina Axgart som även illustrerar vårt material som är just bilder att använda i samtal och intervjuer med barn i förskoleåldern. Självklart får du se materialet på föreläsningen 🙂