När meningsfull fritidsaktivitet blir motiverande lärande

I min jakt på meningsfull fritidsaktivitet till min dotter med bland annat AST kom jag i kontakt med Hundsam som har hundkurser för bland annat barn med autismspektrumtillstånd. Det är lite av en unik verksamhet där de arbetar med hund som pedagogiskt verktyg med betoning på kommunikation, socialt samspel, perception och inlärning. Det visade sig dock vara mycket mer än så. Det unika är inte bara att de arbetar med hund utan också att kursledarna med sin professionalitet och kompetens gällande autism blir de superpedagoger som jag önskar fanns på alla skolor och andra verksamheter som våra speciella barn kommer till. Vad är det då de gör som går att föra över till vilken verksamhet som helst?

1. Förberedelse
Inför varje tillfälle skickar de mail med information om vad som ska göras. Med bilder. Borde vara en självklarhet för alla verksamheter att göra det möjligt för familjen att förbereda barnet på vad som ska göras. För oss som har barn där AKK används är det en förutsättning att bilder används för att våra barn ska kunna bli delaktiga på riktigt i förberedelsen. Tänk om samma grundförutsättningar fanns att tillgå inför ett möte på sjukhus eller vårdcentral för att bara ge ett exempel. Nästan så tanken svindlar men är det en omöjlighet? Egentligen?

2. Anpassad miljö
Lokalerna på Hundsam är anpassade. På riktigt. Det innebär att när min dotter öppnar dörren till materielrummet så är även det anpassat. Det finns inga utrymmen som min dotter inte kan utforska om hon vill och behöver. Följden av anpassad miljö blir stora. Min dotter kan utforska för att få den överblick hon behöver. Hon kan agera mycket mer självständigt och det blir på hennes villkor. Hon får dessutom en lugnare mamma som kan koppla av och backa. Det lågaffektiva bemötandet som är så viktigt kräver att miljön är anpassad utifrån våra barns behov. Tänk om alla skolors lokaler var anpassade på samma sätt? Ännu en svindlande tanke. Tänk vad många färre nej våra barn skulle få. Tänk vilken självständighet vi då hade kunnat träna.

3. Närvaro
Anna Nilsson och Lotta Vedin som är kursledare har den närvaro jag önskar varje pedagog hade. En närvaro i mötet med barnet där nyfikenheten och lyssnandet hela tiden är aktivt. Där de väntar och uppmärksammar kommunikativa signaler från barnet som de svarar på. Tänk om den närvaron fanns hos alla de som möter våra barn! Tänk om varje vuxen människa såg barnet med en närvaro, nyfikenhet och ett aktivt lyssnande och där de ser hela människans potential. Vad skulle då inte vara möjligt!

 

4. Lärande med motivation som grund
Alla övningar utgår från barnets intresse. Tycker barnet om mat, då har de övningar med mat. Endast fantasin sätter gränser när du börjar se och uppmärksamma vad barnet tycker om och vilket lärande som är möjligt. Kanske är det så att det kräver sin superpedagog för att se att finmotoriken tränas med hjälp av att leta upp burkar och öppna dem för att komma åt innehållet (läs korv!). Att du tränar samspel och kommunikation med hjälp av att slå med en tärning där bilder på tärningen visar vilken mat eller frukt du får. Så småningom ska min dotter träna på att använda sax där och jag är helt övertygad om att de kommer göra även det, som hon annars upplever så tråkigt, till en lustfylld aktivitet som känns motiverande och meningsfull.

 

5. Anpassa efter barnets inlärningsstil, inte tvärtom
På Hundsam är de uppmärksammade på hur barnet lär sig, med vilka sinnen och på vilket sätt. Allt för ofta hör jag i andra sammanhang det talas om att det går framåt för ett barn för att han eller hon kan sitta stilla längre stunder. Det kan vara bra att kunna sitta stilla. Men mer intressant blir det om vi ser till hur barnet lär sig mest. Inte att han eller hon sitter still utan vad gör barnet då? Vad är lärandet, aktiviteten, uppgiften? Och om han eller hon inte kan sitta still eller det kräver så mycket energi att det inte är någon optimal lärsituation? Vad gör vi då? Fortsätter ha mål att sitta still? Eller kan vi som Anna och Lotta se vad som är den optimala lärsituationen? Är det att sitta eller ligga i en Saccosäck? Är det att stå på en balansbräda? Att gå runt? Tänk om de alternativen fanns i skolans värld? Att när ett barn inte kan sitta still inte får skäll och olika former av bestraffningar utan får andra alternativ? Får ligga i en Saccosäck och läsa? Får möjlighet att stå på en balansbräda en stund för att sedan lättare kunna sitta på en stol med koncentration i behåll? Utan att allt för mycket energi går åt? Skulle det vara möjligt i skolans värld? Att vi inte ser eleverna som de som har svårigheter. Utan att vi ser att det är vi som har svårigheter i undervisningen. Att vi behöver tänka till och tänka om och leta efter de sätt som passar just det barnet. Att ansvaret ligger på oss.

Som svar på min fråga varför hundverksamhet är bra för barn med AST svarade Lotta Vedin på Hundsam:
För att hunden uppmuntrar kommunikation, samspel och fungerar som motivator i inlärning. Hund kan bidra till att skapa ett lugn och en trygghet genom sin ärlighet och sina tydliga signaler vilket tilltalar många med AST.
Och det stämmer. Men det är så mycket mer. Mer av det som jag kan önska vore självklart i fler verksamheter. Inget som är omöjligt men som kanske kräver sina superpedagoger?

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor.
Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng