På mina villkor blir på lika villkor

Therese Siverbo lägger ut bilden på sina två barn på Facebook och den berör mig. Bilden av två syskon som leker. Där storebror gungar sin lillasyster ute i trädgården. Det där helt vardagliga för så många, som kan vara så vardagligt och självklart att vi inte berörs. Men som i andra fall kan tyckas omöjligt men där en övertygelse att allt är möjligt gör det möjligt. Där de vuxna i barnens närhet, i detta fall föräldrarna, ser att det är vi vuxna som har ansvaret att göra det till synes omöjliga möjligt, det är vi vuxna som har ansvaret att anpassa miljön, hitta hjälpmedlen, hitta lösningarna till självständighet, till att vara storebror och lillasyster ute i trädgården, till samspel och delaktighet.

Och jag tänker att det är detta assistans handlar om. Och det är detta som borde finnas i bakhuvudet på oss alla som lever med eller arbetar med barn, ungdomar och vuxna med någon funktionsnedsättning. Hur gör vi så att varje individ får vara med på sina villkor? Hur gör vi så att alla får vara så delaktiga och självständiga att det verkligen blir på lika villkor?

Samma mamma lägger ut ännu en bild på sin son som leker på en tillgänglig lekplats och jag drömmer om fler tillgängliga lekplatser. Lekplatser där det finns möjlighet för varje barn att leka den livsviktiga leken. Jag drömmer om lekplatser där det finns utrymme och möjligheter till fantasi och kreativitet för alla.

Jag tänker också på alla de historier som berättas för mig. Historier om hur vuxna människor endast har rätt till en självvald social aktivitet per vecka. I bästa fall. Oavsett egna ekonomiska möjligheter, oavsett egen önskan. Bara för att de bor i gruppboenden. Tänk om samma skulle gälla oss andra?

Jag tänker på den unge mannen som så gärna vill gå på bio. Som vill ha en kontaktperson för att det ska bli möjligt. Den unge mannen som inte har rätt till personlig assistans och som inte bor i gruppboenden men som är under LSS. Som får till svar att personal på hans boende kan följa honom till biografen och där lämna honom för sen kan han klara sig själv. Hans alternativ blir att ensam gå på bio och jag blir sorgsen att meningen med kontaktperson inte verkar ha blivit förstådd. Tänk om samma skulle gälla oss andra?

Jag drömmer om att alla vi vuxna som lever eller arbetar med individer med någon form av funktionsnedsättning lyssnar med respekt, att vi hela tiden går till oss själva och frågor oss hur vi har det, tittar på det som vi tar för självklart och tar ansvaret för att göra samma möjligt för de som inte klarar det på egen hand. Inte att alla på en gruppbostad ska göra samma aktiviteter utan där varje individs självbestämmande över sitt eget liv ska tas på allvar.

Självständighet handlar inte om huruvida man klarar något helt på egen hand eller inte. Självständighet handlar om att få lov att klara av och ta ansvar över det som man klarar med den hjälp som behövs. Självständighet handlar om att kan jag inte stå och gunga min lillasyster så behöver jag hjälp så jag kan göra det på annat sätt. Ansvaret för att hitta sättet hur ligger på oss.

Jag tittar än en gång på bilden av de två syskonen som leker. På storebrodern som gungar sin lillasyster. Fotografiet som för mig symboliserar gemenskap, glädje och att få vara delaktig på lika villkor. Fotografiet som för mig symboliserar vuxna som tar sitt ansvar att visa respekt, som ser möjligheter och som gör den viktiga självständigheten möjlig.