Skapa ökad självkontroll behöver kombineras med insikt om din egen stress

Ibland upplever jag att en del kan vilja gå en kurs som exempelvis Studio III i tron att det är en quick fix. Att vi då får lära oss tekniker för att kunna hantera problemskapande beteenden utan att skada. Studio III och liknande utbildningar som grundar sig på lågaffektivt bemötande är så mycket mer än hur du kommer loss ur ett grepp eller hur du kan använda rörelse i stället för att hålla fast.

Tina Emet och Maria Bühler går igenom affektutbrottsmodellen på de Lågaffektiva dagarna

Jag blir orolig ibland att vi söker efter snabba lösningar då kaos redan har skett i stället för att verkligen arbeta med det långsiktiga arbetet där vi strävar efter att minimera kaos och ge en ökad självkontroll. Jag blir orolig att vi för ofta inte tror på kraften i att verkligen göra en kartläggning av situationen till exempel utifrån affektutbrottsmodellen. Vi måste efter något har hänt titta bakåt för att bättre se vilka affektutlösare som ledde till kaos. Vi måste lära oss att se vad vi själva gör för att kunna göra annorlunda. Vi måste förstå hur vi med vår ökade kunskap kan bidra till personens ökade känsla av självkontroll.

Jag tror också vi för ofta missar hur våra egna känslor bidrar till vårt agerande. Kanske tror vi att om vi lär oss tekniker så blir vi trygga av det men det räcker inte. Jag tar mig själv som exempel.

Min dotter går inte alltid ut ur bilen när vi är framme. Jag kan rent intellektuellt förstå att det kan finnas en mängd orsaker. Hon är inte färdig med att åka bil. Hon vet inte vad som ska hända. Hon tycker det är kallt. Epileptisk kramp på gång som jag inte ser. Hon är trött. Och så vidare. Problemet här är att hon inte kan uttrycka vad det är med ord. Saken är den att JAG agerar olika beroende på situation. Är vi på en egen utflykt med inga tider att passa, inga andra mål än att vi ska ha en bra stund tillsammans, ja då har jag också lätt att agera lågaffektivt. Jag kan utan problem bibehålla mitt lugn, jag kan visa bilder och försöka få henne att berätta vad hon vill, jag kan ge henne valmöjligheter, jag kan vara tyst och låta henne processa, jag kan köra vidare så vi får den där trevliga stunden tillsammans utifrån min dotters önskemål. Jag ger henne självkontroll.

Mitt agerande ser tyvärr ibland helt annorlunda ut om samma scenario är när vi är framme vid skolan på morgonen och jag har ett möte inplanerat en halvtimme senare. Samma orsaker kan ligga bakom. Saken är att jag får svårare att förstå dem för jag är så upptagen av mig själv. Min stress ökar hur mycket jag än låtsas att det inte gör det. Jag börjar tjata, upprepa mina mantran gång på gång utan att ge henne en chans att processa. Någon gång har det slutat i kaos då hon följt med ur bilen men där hennes (och min) stress är så stor så kaos har utbrutit på parkeringen där hon skrikande springer i väg på en skolparkering mitt i värsta rusningen där en massa andra stressade föräldrar kör utan att riktigt ha koll på sig själv. I sådana lägen måste jag kartlägga efteråt. Jag måste se hur jag kan hjälpa henne att bibehålla sin självkontroll. Jag behöver förstå att parkera mitt på en parkering där bilarna står tätt inte är bra varken ur säkerhetssynpunkt eller att hon inte ens ser skolan utan bara en massa bilar och människor och där min stress ökar av alla tänkbara faror jag ser.

Jag behöver hitta lösningar på de verkliga problemen. Jag behöver förstå att problemet inte är vad min dotter gör utan att förutsättningarna det vill säga parkeringen är problemet. I detta fall kontaktar jag rektorn och får tillstånd att parkera precis utanför skolgrinden där egentligen bara taxi får stanna. Jag pratar med lärarna och vi kommer överens om att de kommer ut för att möta upp oss så det blir en naturlig övergång, detta behöver vi sedan bara göra en kort period då kombinationen av att hon lättare kan ta sig in till skolan och min egen stressreducering räcker.

Jag behöver hitta sätt att hantera min stress och hitta mina egna verktyg att hantera situationen, helt enkelt att hantera mig själv. Jag påminner mig själv om att göra schema och visa henne, att jag inte glömmer att visa vad som händer efter skolan, jag påminner mig själv om att tyst för mig själv räkna till 40 och oftast så kommer jag bara till 20 och min dotter nickar och går ut. Jag behöver påminna mig själva om och om igen att även detta går över. Jag behöver påminna mig själv om att ha bättre egen planering på morgonen, att jag har bråttom är mitt eget bekymmer, inte min dotters, påminna mig själv om att inte boka in möten med så kort varsel, att jag ibland helt enkelt blir sen och vad jag kan göra då för att mina morgnar helt enkelt är lite mer oförutsägbara än de flesta andras. Och så vidare. Ett ständigt arbete med mig själv.

Jag tänker ibland på att det här med mentalisering är så svårt för oss som egentligen inte ska ha svårt för det. Att jag kan ha så svårt när jag är upptagen av mig själv att byta perspektiv och se att min dotter inte kan annat än säga nej på det sätt hon kan just i den situationen. Att jag har tappat allt när jag inbillar mig att hon ska skynda sig för min skull när jag vet att hon aldrig kan göra det.

Medveten närvaro är en del av att ha lågaffektivt bemötande

Så arbetet är svårare och mer omfattande än att vi ska lära oss fysiska tekniker. Tekniker är bra så vi vet vad vi kan göra i kaos men vi måste se till helheten och göra det stora arbetet innan och efter och med oss själva. Min vision är att i kombination med att vi lär oss mer om lågaffektivt bemötande så arbetar vi med att förstå vår egen stress bättre, vi tar en rejäl titt på våra egna affektutlösare och så arbetar vi med det utifrån grunderna i mindfulness. Vi ser vad vi kan göra annorlunda och så gör vi det. Vi ser vad vi behöver acceptera och så arbetar vi med vår acceptans. Vi arbetar med vår tillit och vårt tålamod. Vi arbetar med att få större insikt i hur vi själva reagerar, i våra tankar, i våra känslor och i våra kroppsförnimmelser, vi har kroppsscanning som ett verktyg att lära oss detta och än har jag inte mött någon som inte har tyckt att det varit till stor hjälp.

Och då kan vi lära oss tekniker också för de fall där kaos ändå uppstår. Även om gångerna blir allt färre då du hela tiden strävar efter den ökade självkontrollen i kombination med ditt eget lugn inifrån och ut.