Varför våld som metod att få ordning i klassen alltid är fel

”Den här domen visar att lärare i yttersta nödfall får använda våld för att återställa ordningen i klassrummet.” säger Björn Andreasson (M) som är ordförande i Höörs barn- och utbildningsnämnd som ”ser domen som en seger för alla lärare och elever och deras rätt till studiero och bra arbetsmiljö” enligt Sydnytt 20 mars 2014.

Pojken det handlar om hade suttit och filat i bänken med sin linjal och därmed stört sina klasskamrater under ett matteprov. Läraren hade efter uppmaningar att lämna salen som inte pojken lytt, släpat ut honom på rygg från klassrummet.

Denna dom, som kommer att överklagas och som vi verkligen får hoppas ändras, är mycket problematisk ur flera synvinklar.

  1. ”Nödvärn” kan användas som giltigt skäl där ett barn stör ordningen i ett klassrum vilket ökar risken att barn utsätts för både kränkande och direkt farligt övervåld av vuxna professionella i skolans värld. Jag får allt för ofta ta del av föräldrars berättelser, bland annat genom mitt ideella uppdrag som skolombud, om barn som inte kan hantera miljön eller situationen de befinner sig i, och som sedan pressas in av flera vuxna bakom en dörr, hur de släpas genom skolgårdar, hur de hålls fast, låses in eller läggs ner på golvet. Jag får höra hur barn utsätts för så mycket övervåld som sedan definieras som nödvärn, att de får uppsöka läkarvård.

 

2. Ansvaret för förändring läggs på eleven som är i behov av särskilt stöd. Jag säger det om och om igen, om vi vill ha förändring så måste vi ta ett vuxet ansvar och hjälpa det ”explosiva” utagerande barnet. Om vi utgår från att barn gör rätt om de kan, så ser vi att det finns ett skäl att barnet stör ordningen. Vi behöver inte gilla det och vi bör inte ens acceptera att det ska fortsätta utan åtgärder. Men våra åtgärder måste läggas på att hjälpa och förebygga och förändra det som inte fungerar. Vi måste se och förstå att det finns en obalans mellan krav och förmåga och den balansen måste vi ta ansvar för att återställa. Det blir ytterst problematiskt om vi ska åtgärda problemskapande beteende genom att bruka våld och det när härdsmältan är ett faktum.

3. Barnet blir straffat för tidigare incidenter. Om jag förstod det rätt så var en av anledningarna till att läraren i detta fall ville få ut pojken, var att han tidigare hade slagit både lärare och elever. Här blir jag väldigt frågande till vilka åtgärder som då hade gjorts. Om en elev gång på gång visar att hen inte klarar av situationen så måste en rad åtgärder sättas in. Det måste göras analyser inte bara av beteendet utan av situationen för att utröna vilka förändringar som måste till. Det handlar inte om att vi ska tillåta explosivt beteende. Det handlar om att förebygga, att som i detta fall, låta även denna pojke få lov att lyckas.

4. Barnet tappar all tilltro till skolan och tappar allt eventuellt förtroende för personalen. Att bli släpad genom ett rum inför sina klasskamrater kan vem som helst räkna ut måste upplevas fruktansvärt kränkande. Det bidrar varken till mer önskvärt beteende eller bättre studieresultat. Om vi bestämmer oss för att vi tillsammans med barnet vill arbeta för en bättre situation så bidrar inte övervåld till att barnet känner respekt och förtroende.

 5. Det ökar inte ens de andra barnens studiero. Jag har mycket svårt att se hur andra elever ska kunna koncentrera sig på sitt prov efter att ha bevittnat hur en elev med våld förs ut ur ett klassrum. Adrenalinet och stressnivån ökar även för de andra barnen. Det kan också upplevas mycket hotfullt och skrämmande att bevittna en så här pass kränkande handling.

 

Det är svårt att vara lärare. Jag, och säkert de flesta andra som under längre tid haft detta fantastiska yrke, har säkert många gånger känt en vanmakt. Vanmakt att inte hitta de rätta vägarna till att på ett enkelt sätt hjälpa de oroliga barnen. Det hjälper oss inte heller att många gånger förväntas alla barn klara att vara i stor grupp.

 

Enbart perceptionen kan ställa till det och oftast görs inga anpassningar. Ett klassrum med massor med intryck som en del barn inte klarar att sålla och som till slut leder till härdsmälta. Eller situationer som barnet redan har misslyckats med om och om igen och ändå försätts i om och om igen utan några förändringar. Elever som gång på gång misslyckas på prov men som ändå inte får anpassningar eller stöd. Elever som inte har någon impulskontroll men som varken får lära sig strategier att hantera det eller be om hjälp i tid eller där läraren i stället lär sig att se tecken i tid. Tecken på en ökad stressnivå hos barnet som kan leda till att den vuxne, hjälper barnet. Ibland genom att man med barnet har kommit överens om en ”nödutgång” när det blir för jobbigt. Och varje gång, titta igenom vad som bör göras annorlunda. Elever som behöver pilla med saker, som att fila i bänken med sin linjal för att bibehålla sin vakenhet, hitta andra strategier som för barnet fungerar lika väl, men som inte upplevs störande.

 

Och när det går för långt, när vi inte lyckats förbereda eller förebygga utan det ändå blir kaos, så gäller det självklart att ha en plan för det med. En handlingsplan som utvärderas varenda gång den har behövt användas; Har vi lyckats vara lågaffektiva? Har situationen varit säker för alla inblandade? Har vi kunnat få den eventuella hjälp som vi behövt? Hur gör vi för att det inte ska behöva hända igen?

En utvärdering där vi om och om igen frågar oss vem som äger problemet. Är det verkligen barnet som är problemet? Eller är det situationen i själva verket? Eller är det till och med ett organisatoriskt problem? Att det är så svårt för just det här barnet att vistas i den miljön men att vi på grund av nedskärningar och organisatoriska anledningar inte ger andra alternativ? Då blir det en väldigt bitter eftersmak att lösa det med våld.

Tar vi vuxna vårt ansvar så ser vi alltid att förändringar måste till för att barnet ska få lov att lyckas i skolan. Vi ser inte alltid vilka förändringar direkt men vi hittar dem till slut. När vi vuxna börjar kommunicera med barnet, när vi börjar lyssna empatiskt i de lugna stunderna och tillsammans med barnet utarbetar strategier, så blir vi förvånade hur många idéer till lösningar barnen själva har. Med bibehållet förtroende att vi vill dem väl. Vi hittar inte de lösningarna med våld. Att se det som en seger att få använda sig av en nödvärnsrätt i dessa situationer och se det som ett verktyg är direkt skamligt.

Allt för ofta glöms det första steget. Det stannar vid frågan hur vi ska få bort det oönskade beteendet. Vänd på det, fråga alltid vilka krav har vi som eleven just nu i rådande situation inte klarar av och vad måste vi då förändra. Då blir våld en totalt förkastlig metod som endast är ett bevis på att vi själva har misslyckats. Och det kan aldrig vara ok.

 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor.
Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng