Personlig assistans – på dina villkor

När skosnöret går av…

Jag var arg i morse. Så där riktigt arg som jag kan bli när jag tror att det är stopp i duschavloppet, som till och med är nytt. Jag svor, tyvärr ganska högt. I mina tankar försökte jag snabbt räkna ut vems fel det var. Min mans? Det var ju han som hade föreslagit den här typ av avloppsrännil. Jag kom fram till att det var designerns fel. Uppenbart hade hen inte varit i kontakt med någon VVS ingenjör eller vem som nu kan tänkas ha nödvändig kunskap för att design också måste fungera praktiskt.

Min ilska och mina svordomar hade redan gått över när min man visade mig hur jag kan ta ut en behållare och enkelt rengöra det. Han menade snusförnuftigt att mitt, enligt mig lilla, utbrott var lika oproportionerligt som barnet kan få över att beställda byxor inte passar.

Bild på trasiga röda skorCharles Bukowski beskriver det mycket bra i sin dikt The shoelace. Bland annat kan vi läsa;

Det är inte de stora tingen som förpassar en man till dårhuset….

Nej det är den oupphörliga raden av små tragedier som förpassar en man till dårhuset…

Inte hans älskades död, utan ett skosnöre som går av när det är bråttom.

När det är för mycket

De flesta av oss känner igen oss i det. När det är för mycket runt omkring. När vi har annat som bekymrar oss. Stora tragedier eller mindre men för många problem på jobbet eller vad det än må vara. Ni vet, när stressnivån går upp till en nivå då vardagen inte är lika rosaskimrande och fylld av flow, energi och lugn som vi egentligen önskar. Det är då vi inte tål tron på att det är stopp i avloppet eller att ett skosnöre går av.

Våra förmågor att hantera motgångar

Saken är, att jag och kanske också du, har en massa olika förmågor som gör att vi, trots stress, kan reglera vår reaktion mer eller mindre hyfsat bra. Jag vet att det kommer gå över och även om det hade varit stopp så går det att lösa. Som stor hjälp har jag också impulskontroll och det som med en finare term kallas för psykologisk flexibilitet. Min flexibilitet gör att jag kan gå från plan A till en helt ny Plan B ganska snabbt utan att det behöver ta allt för mycket energi. Jag kanske ändå väljer att svära för att få ut frustrationen. Miljön är så trygg att jag kan känna att det är helt ok att släppa ut lite frustration. Jag vet att min man är lugn och inte själv får ett utbrott av mina svordomar.

Vi måste börja med vår egen förståelse

Det är detta vi måste förstå när vi möter barnet som vi tycker överreagerar. Innan vi säger till barnet att hen inte får reagera som hen gör över att maten är fel eller att datorspelet ska avslutas.

Vi behöver i skolan tro på föräldern som berättar hur eleven agerar ut hemma på grund av stress i skolan. Vi kan inte svara att allt är bra i skolan så det måste vara fel på hemmet. Inte när vi vet att det kan finnas mycket mer där under ytan som bygger upp stressen. Vi kommer också ihåg att så långt vi kan, får vi ju själva våra utbrott i en trygg miljö även när orsaken ligger någon annanstans.

När vi inom LSS arbetar med någon som har funktionsnedsättningar måste vi veta och förstå att personen ofta möts av förväntningar som hen definitivt verkligen inte kan möta på grund av nedsättningar av just den funktionsförmågan som krävs.

Ansvaret är vårt

Vi behöver leta under ytan för att se vilka belastningsfaktorer som finns. Det är också vårt ansvar att se vilka anpassningar och kompensationer som behövs.

Vi kan gott ha en liten checklista för oss själva så vi inte tror att det är personens eget fel för att hen manipulerar oss eller är lat eller vad vi nu får för konstiga idéer för att lägga ansvaret på den andre. På vår checklista kontrollerar vi också att vi inte tror att personen kan kontrollera sina beteenden i stunden. Extra viktigt blir det när vi vet att hen har nedsättningar gällande förmåga att kontrollera impulser, att vara flexibel i tanken och kanske dessutom har svårt att uttrycka tankar, känslor och behov på ett sätt som vi tycker är skönt och lätt att lyssna på.

Personen, som vi får betalt varje månad för att stötta, undervisa eller ge stöd och service till, kanske dessutom har mycket svårt att se sammanhang utan mer fungerar utifrån att se världen och vardagen i detaljer. Detta behöver vi förstå att vi kanske aldrig på riktigt helt förstår. Men vi måste försöka. Vi måste se att det är jag som ansvarar för att vara sammanhangsassistent.

Åtgärda rätt belastningsfaktorer

Vi kan inte lösa ett för oss utmanande beteende när personen upplever kaos när hen behöver vänta på sin tur i kassakön på ICA med att förbjuda hen att gå till ICA fler gånger. Se i stället vilka andra eventuella grundbelastningsfaktorer vi kan åtgärda. Många gånger är det vår egen brist på att ge struktur och sammanhang, begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som vi bör åtgärda först. Sen kan vi se över vad som krävs för att personen ska få riktigt lyckade besök på ICA som gör att hen vill dit igen.

Alla de förmågor många av oss har, tar vi för givet. Och ändå brister det emellanåt när vi tror att det är stopp i avloppet eller skosnöret går av. Vi tänker att det är mycket nu. Så är det förmodligen för hen vi arbetar med precis hela tiden. Påminn tyst för dig själv, att det är mycket för personen nu. Kom ihåg det och se hur mycket du kan ändra på förutsättningarna. Då blir det brustna skosnöret inte lika övermäktigt utan lättare att hantera.