Vi måste reagera och agera…

Tillsammans kan vi bryta tystnaden!

Foto: SVT, Uppdrag granskning

Uppdrag Granskning som visades på SVT i förrgår, onsdag 31 oktober 2018, handlade om några av alla de fall där övergrepp, hot, våld och kränkningar sker mot de människor vars liv helt är överlämnade till oss professionella och helt beroende av att vi har kompetens, medmänsklighet och empati. Ofta kan de dessutom inte göra sin röst hörd och lever bakom stängda dörrar. Programmets innehåll var ingen nyhet för mig, men gav mig ändå en sådan psykisk käftsmäll att det gjorde mig fysiskt illamående. Nu, lite mer än ett dygn senare, så försöker jag omvandla känslan av vanmakt och rädsla till att utifrån ilska fundera konstruktivt på vad vi måste göra annorlunda, mer av, bättre av.

Vad jag kan göra med hjälp?
Reaktionerna har varit många och ofta blir det reaktioner utifrån vanmakt, att fel och skuld på någon annan behöver hittas. Är det fel att gruppboenden och korttidshem finns? Är det kommuners fel? Är det cheferna eller de anställda? Politikernas? Samtidigt som den diskussionen behövs så måste vi som arbetar inom LSS, inte minst vi som är chefer, bli påminda om varför vi arbetar med det vi gör och hur vi aldrig någonsin kan nöja oss utan hela tiden sträva mot ökad professionalitet i alla led, oavsett om vi arbetar i kommunal eller privat regi, oavsett om det handlar om gruppboende, korttidshem eller personlig assistans.
Vi måste lyfta det etiska samtalet på alla plan och det behöver göras nu!

Mer utbildning – i alla lägen
Att utbildning ska vara ett krav tycker jag är så självklart att det nästan blir skrattretande. Självklart behövs utbildning både om LSS och intentionerna bakom, vilken människosyn vi är ålagda att arbeta utifrån, om yrkesrollen, om bemötande och de funktionsnedsättningar de personer vi arbetar med, har. Men det räcker inte. Vi måste ha samtal och reflektion över hur vi ständigt förbättrar våra utbildningar, hur får vi våra anställda mer aktiva, hur hittar vi de allra bästa exemplen, hur vi får aha känslan som nästan går att ta på när det inträffar. Hur vi kan skapa nya tankeprocesser hos våra anställda som gör att ny kunskap förvandlas till nya färdigheter och nya insikter, till att man går därifrån med en känsla av att ha vuxit och utvecklats som människa och att på riktigt förstå vilken oerhört viktig profession det är, oavsett, titel, att arbeta inom LSS. Att gå därifrån med nyfikenhet, nytt perspektiv och på det en stolthet över det man varje månad får betalt för att göra. Detta är så viktigt att det inte räcker med utbildning utan den kontinuerliga handledningen måste finnas där.

Oavsett om man kallar det handledning eller personalmöten där man pratar om det riktiga arbetet och inte endast APT-frågor om arbetsmiljö och semesteransökan (som också det är viktigt) utan håller det åtskilt så måste de etiska frågorna lyftas in. Hela tiden! Frågan ”För vems skull?” (Barbro Lewin) måste vara så levande att jag kan ställa den till mig själv i en utmanande situation. Vi måste hålla diskussionen om hur vi förhåller oss till vår makt levande.

Vi måste hela tiden lyfta de etiska frågorna så vi får och sedan vidmakthåller den allra största respekten för de personer vi arbetar med, oavsett ålder, oavsett funktionsnedsättning och oavsett kognitiv och intellektuell nivå. Vi måste hela tiden arbeta tillsammans med frågor som hur vi visar respekt, hur vi arbetar för en större delaktighet och känsla av empowerment, hur vi arbetar med vår förmåga att lyssna bättre, inte minst på dem som inte har det talade ordet, hur vi förstår beteenden och hur vi bör arbeta med vårt sätt att bemöta, att göra nödvändiga anpassningar och kompensationer samtidigt som intentionen att människan som är helt beroende av oss ska få ha ett gott liv, ska få uppleva flow, ska få ha meningsfulla relationer, lycka, få åstadkomma, få ha ett rikt liv.

Orden är lätta att skriva och så blir det en käftsmäll när det sker så fruktansvärda övergrepp, våld, misshandel och hot och det är den allra värsta rädslan för varje förälder som har ett barn, ung som gammal, som är helt utlämnad till andras förmåga att visa kompentens, medmänsklighet och empati. Tro mig, jag vet.

Bo Hejlskov

Vem bär ansvaret?
Bo Hejlskov, brukar på sina föreläsningar, prata om ansvarsprincipen, och den är mycket intressant. Jag brukar i min tur berätta om den när jag föreläser och utbildar personal men den gäller självklart också oss chefer. Så om vi höjer blicken en aning, vi lämnar diskussionen om det ska vara kommunalt eller privat, om gruppboenden ska finnas och så vidare utan tittar ovanifrån utifrån att alla de olika LSS insatserna finns.

Samtidigt kan vi konstatera att man som chef har mer eller mindre makt och mer eller mindre möjlighet att påverka. Som jag ser det så finns en gemensam kärna i vårt uppdrag. Hur ska jag kunna utveckla mig själv att hela tiden arbeta för att bli en bättre ledare, bli mer tydlig med vilken värdegrund som finns att förhålla sig till om man väljer att arbeta inom LSS? Hur ska jag arbeta för att kompetenshöjning hela tiden ska utvecklas och leda till sann utveckling? Hur ska jag både stötta och kontrollera så att kvalitén ökar och riskerna minimeras?

Hur ska jag hitta de allra bästa medarbetarna, oavsett om det är personliga assistenter, stödassistenter, korttidspersonal eller vad det än må vara? Jag kan aldrig någonsin luta mig tillbaka och säga att ”I min verksamhet, där är alla så kompetenta och duktiga så inga risker finns”. Om jag är bra så vet jag att både jag om min verksamhet kan bli bättre. Och att jag kan påverka. Det är då det blir spännande. Det är då saker kan ske och det är då vi kan ta vårt ansvar om det så är i det lilla eller i det större.

Vi måste arbeta med oss själva!

Inom LSS så arbetar vi med personer som är beroende av oss. Vi måste komma ihåg det och vi måste förhålla oss till det. Vi behöver därför arbeta med oss själva hela tiden, också det oavsett vilken titel vi har. Vi måste arbeta med vår egen stress, med våra egna fördomar och förutfattade meningar, vi behöver reflektera, själva och tillsammans, över frågor som vad är syftet med det jag gör, varför gör jag det jag gör, vad fungerar bra, vad fungerar inte, vad kan jag göra åt det, var hittar jag den hjälp jag behöver.

Vi måste dela med oss…
Jag har sen lång tid tillbaka en vision om ett större nätverk och nu är det hög tid att det blir verklighet. Vi som arbetar som chef har makt och möjlighet att påverka och vi behöver därför varandra. Så oavsett om du är VD, verksamhetschef, enhetschef, uppdragschef, kundansvarig, metodchef eller vad du nu än har för titel så behöver vi ett nätverk där det etiska samtalet förs. I min vision så spelar det mindre roll om du arbetar inom gruppboende, korttidshem, daglig verksamhet eller som i mitt fall, personlig assistans. Det spelar inte heller någon roll om det är i kommunal eller privat regi av den enkla anledningen att det etiska samtalet behövs oavsett och att vi i de etiska samtalen har allt gemensamt. Däremot så kommer det krävas, för att vara möjligt, en öppenhet och vilja att dela med sig av sina goda exempel och att vilja få hjälp där man går bet. Det behövs ett lösningsfokus och ingen ”det går inte-mentalitet”.

Du måste också i din verksamhet redan arbeta utifrån att utbildning och kontinuerlig handledning är självklar och möjlighet för personal till debriefing i svåra situationer finns. Dessa krav just för att det etiska samtalet ska vara möjligt så vi inte svävar ut i vems fel det är att resurserna inte räcker till. Även det är en nödvändig diskussion men det räcker inte. Vi behöver leva och arbeta efter ansvarsprincipen och se vad kan vi göra här och nu i det arbete vi har utifrån de förutsättningar vi har. Jag är med i en mängd nätverk, ofta består de av föreningar, organisationer och föräldrar. Jag saknar det professionella samtalet chefer emellan som helt grundar sig i etiska frågor. Jag har en tanke om att det kommer ske både online på något sätt men också träffar där vi bjuder in talare som kan hjälpa oss i vårt viktiga arbete med fokus på etik.

Jag vill inte längre vara rädd!
Jag vill någon gång få sluta vara rädd för alla risker som finns för min dotter när jag inte lägre orkar. Jag vill inte höra talas om bestraffningsåtgärder, hot och våld och dödsfall som skulle kunna undvikas. Jag vill fortsätta utvecklas inom min verksamhet och kunna göra varenda personlig assistent så stolt över sin profession som det bara går och föra de etiska samtalen på varje utbildningstillfälle och varje handledning och låta intentionen med LSS vara medvetet närvarande hos varje medarbetare. För det behöver jag hjälp av andra som också ni har som uppdrag att leda andra i samma riktning. Tillsammans kan vi bryta tystnaden och göra skillnad.

Linda Grann